Guanabara Bay

Dagarna rusar iväg här i Rio. Inte så konstigt med tanke på att vi är sjukt aktiva under dagarna. Idag steg vi upp tidigt och satte i oss frukost. Strax efter kl 9 hämtades vi upp utanför hotellet för färd till Marina de Gloria. Där väntade två Ericsson-segelbåtar på att få ta oss ut i Guanabara Bay för några timmars underbar segling. Hela teamet var samlade, samt våra två tekniker Johan och Niklas. Från "Dry area" (området där tävlingsbåtarna tas upp på land för underhåll och reparationer) klev vi ombort på en ribbåt som tog oss ut 100 meter till de guppande segelbåtarna. Hälften av gänget steg ombord på en av båtarna tillsammans med erfarna brasilianska seglare med Ericsson kläder på sig. Andra halvan av gänget, inkl mig själv, klev ombord på den andra båten och satte igång med att hissa storseglet. Långsamt gled vi ut från hamnen med hjälp av motorerna för att sedan hitta förseglen då vi kommit ut på mer öppet vatten. Tyvärr blåste det väldigt lite ute längs kusten, men vi övade på att kryssa, trimma seglen och hitta vindarna. Väldigt lärorikt, men samtidigt otroligt rofyllt.

Dry area. Teamens shore crew är i full färd med att underhålla båtarna. I helgen äger Inport race rum och allt ska vara i tipp-topp då. Båda Ericssonbåtarna inkluderade

Lugnt vatten, men fin miljö att segla i. I bakgrunden - Sugar Loaf

Inrikesflygplatsen ligger ett stenkast från Race village. Flygen lyfter och landar med jämna mellanrum, just ovanför vattenytan. Christina biter på naglarna då ett stort flygplan närmar sig segelbåten
Telefonica Black med Roger Nilsson ombord har kom ut i viken för att testa den nyrenoverade segelbåten. De var dock inte intresserade av att ge oss en match. Tur för dom

Timmarna ute till havs var kanontrevliga och alla uppskattade segelturen, även om den inte var någon större utmaning. Längs kusten fick vi se en hel del av Rio och dess "skärgård" innan vi åter seglade in till hamnen. Nöjda och glada tog vi oss i land för att göra oss redo för ytterligare en arbetsdag (14-20 måndag till torsdag) i Race village.

Som rutinerad skipper styrde jag skutan in i hamn - lugnt och behärskat

Scout day and beachvolley

Igår invaderades Race village av scouter. Brasilianska scouter i hundratals! Då vi slog upp portarna till Volvo paviljongen kl 12 möttes vi av entusiastiska och nyfikna ungdomar i uniformer och scouternas schalar. Ungefär 800 scouter genomförde ett endagsprogram regiserat av bla Magnus Blenner från Volvo. Vi har haft scoutbesök under tidigare stopp i racet, men till antalet scouter var det första gången de var så otroligt många. Här kommer ett par foton från den lyckade söndagen.

Några unga scouter poserar glatt bredvid C30:n

Gruppfoto taget från Volvopaviljongen

På söndagar och helgdagar spärrars stora delar av Rios gator av för motortrafik. Syftet är att få invånarna att lämna bilen hemma för att få ner utsläppen och istället motionera på dessa gator. Ett otroligt bra initiativ tycker jag! Vore kanonbra om fler storstäder följde Rios exempel på miljö- och folkhälsofrämjande.

En stor motorled längs kusten görs för dagen om till motionspassage för invånarna i Rio de Janeiro

Idag på förmiddagen ordnade en av våra chaufförer, Bernado, så vi fick spela beachvolley på Ipanema. Han och ett kompisgäng hyr en bana och spelar där några dagar i veckan, varpå han ordnade två timmars tid åt oss. Vi var lagoma 12 stycken som slöt upp vid 10-tiden på förmiddagen för ett par timmars spel i den sköna solen. I 29 gradigt Rio-väder, väl insmorda med solskyddsfaktor, spelade vi så pass underhållande att fick åskådare som samlades jämte planen. Jag vet inte om det var spelet de imponerades av eller att vi såg exotiskt bleka ut i deras ögon. Kul var det iaf, trots att jag tillhörde förlorarlaget. Kändes lite ovant eftersom jag alltid brukar vinna, men med Edward i laget kunde det knappast gå på något annat sätt =)

Vädret var strålande, sanden fin och lätt att röra sig på. Stundtals var spelet förvånansvärt bra! I halvlek blev det ett dopp i det svalkande havsvattnet

Lagfoto. Vinnarna och förlorarna på samma bild

P.S Det var min namnsdag igår den 29:e! Hade helt glömt bort det, men ett sms från vännen Linda Forsell påminde mig om "min dag" och jag tackar än en gång för gratulationerna.

Presentation 2/7

Följetongen "Presentation av teammedlemmarna " forstätter denna gång med en tjej från Göteborg...

Namn: Joanna Aaltonen

Ålder: 26 år i år

Smeknamn: Värmefläkten i Polen (väldigt internt)

Vinprovning i Sydafrika. Är du lite på pickalurven Joanna??

Fröken Aaltonen, jag vet det låter finskt, men hon är född och uppvuxen i Göteborgstrakten och kan mindre finska ord än vad jag kan. Hennes efternamn betyder våg och det är lite kul med tanke på att vi jobbar med ett event inom segling. Joanna har haft dans som stort intresse tidigare i livet och visar gärna upp sina moves på dansgolvet.

För att beskriva Joanna behöver man måla upp värdens bästa leende i ett ansikte som ger ett varmt intryck. Hon är inte en av de längsta kvinnorna på jorden men har en stor personlighet och bryr sig om sina nära och kära. Hon har en tät, mycket tät kontakt med sin mor som hon ofta ringer och kollar läget med.

Hon är en av tre i teamet som varit ute och rest mellan alla stoppen hittills och har på så sätt fraktat omkring på otroliga kilon i sin resväska. Två gånger har hon skeppat hem kläder för att undvika överviktsavgifter och klarat sig förvånansvärts bra under resans gång. Thomas och Joannas resplaner har följts åt under året och det har fått folk att tro att de är gifta. Inte minst i Indien då personalen på hotellet blev minst sagt förvånade då de bytte rum, separerade och flyttade in hos andra i teamet då vi kom på plats.

Från mage till målgång

För första gången under denna resa har jag blivit sjuk, magsjuk p.g.a något jag ätit. Det var under onsdagen som magen gav mig signaler på att allt inte var som det skulle. Olyckligtvis skulle jag vara ledig dagen efter (torsdag - igår), och kände inte alls för att vara sjuk! Kvällen gick i ovisshetens tecken och jag slets mellan hopp och förtvivlan över att inte kunna följa med mina andra kollegor ut och ha lite trevligt på onsdagskvällen. Till slut bestämde jag mig för att stanna hemma och bäddade ner mig på hotellrummet. Sent på natten sa magen nej och jag fick kasta upp det som inte hörde hemma i min kropp. Då jag vaknade dagen efter mådde jag genast mycket bättre men tog en lång sovmorgon innan jag satte i mig lite energi i form av en banan, lite kex och en flaska kallt vatten från kylen på hotellrummet.

Senare på dagen tog jag och Christian en taxibuss (ni vet sådana som man stannar till efter gatan, betalar 8 kr för, slår sig ner bland alla andra resenärer och åker till den destination man uppgett. Så smidigt!!) och begav oss till stranden Ipanema, tre kilometer från området och stranden Copacabana där vi bor. Ipanema har på senare tid blivit mer populär och mer besökt än självaste Copacabana, vilket vi naturligtvis ville uppleva. Då jag nu kände mig mycket bättre i kroppen kunde jag njuta av vädret – den varma solen, de lätta vindarna och ljudet från vågorna som slog mot sandstranden.

Jonas i en piggare version. I bakgrunden till vänster om mig, Copacabana. Till höger Ipanema.

En timme innan solen gick ner beslöt Christian och jag oss för att besöka den världskända utsiktspunkten Sugar Loaf. Som en hög knöl reser sig Sugar Loaf upp ur havet vid Rios kust och upp till toppen tar man sig via kabinbana eller genom att klättra (vilket inte var ett alternativ för oss). Många av er minns kanske Sugar Loaf från James Bond då han slåss mot ”Hajen” uppe på en kabinbana i en av de äldre filmerna med Roger Moore i huvudrollen. Samma kabinbana skulle vi ta oss upp i, fast inte på taket av kabinen som Bond utan i säkert förvar inne i kabinen. För en summa av 44 Reis (ca 120 kr) tog man sig upp till toppen (resan är uppdelad i två delar med ett byte på ett berg mellan fastlandet och Sugar Loaf) på ett smidigt och snabbt sätt. Både kabinen var full med människor då vi åkte uppför den branta sluttningen och även Sugar Loaf var välbesökt med besökare. Solnedgången är den mest populära tidpunkten för människor att besöka utsiktsplatsen och jag kan förstå varför. Innan solen gått ner är stora delar av himmeln röd och hela Rio utstrålar ett lugn och ger ett varmt intryck. Då himlen gått över till en mörkare ton lyser miljonstaden upp av alla lampor och man förstår genast hur enormt stor Rio de Janeiro är. Kristusstatyn förstärks med bakgrundslampor och ger ett imponerande intryck som en vakare över staden och människorna.

Sugar Loaf reser sig majistätiskt framför staden Rio de Janeiro

Cabinbanan såg inte fullt lika skräckinjagande som den upp till Taffelberget i Kapstaden, Sydafrika

Sugar Loaf vid solnedgången. Underbar utsikt!

Som om inte detta var nog. Ett telefonsamtal från Edward Pehrsson (Volvo AB) dök upp då vi var på väg ner från Sugar Loaf. Han erbjöd oss två platser ombord på Ericssons charterbåt som skulle ut till havs för att möta upp Ericsson 4 som var på ingång till Rio. Ericsson 3 seglade in som imponerande segrare av benet mellan Kina och Brasilien under torsdagsmorgonen (lokal tid) och nu var det så E4:ans tur Med omåttligt populära brasilianaren, tillika OS-medaljören i segling, Torben Graels var det extra kul att bli erbjuden plats ombord på charterbåten. Snabba som få hoppade vi in i en taxi och tog oss till Marina de Gloria. Springandes tog vi oss precis fram till kajen innan båten skulle lägga ut. I kvällsmörkret och till tonerna från skön musik från discjockeyn ombord tuffade vi ut ur hamnen och lämnade den lysande staden bakom oss. Det var en skön känsla att glida ut bland öarna och veta att man skulle möta upp E4:an som under dryga 40 dagar kämpat för att ta sig till Rio. Följda av ett tjugotal privatbåtar mötte vi upp E4:an tjugo, trettio minuter ut från hamnen. Vi väsnades så mycket vi bara kunde och alla vinkade och hurrade åt besättningen som glatt visade sin uppskattning genom att glatt vinka tillbaka till oss. I stort följe tog vi oss gemensamt in till mållinjen innan vi alla skiljdes åt. Senare på prisutdelningen såg man hur skäggiga och smått magra killarna blivit, men hur glada de var över att se sina nära och kära och att var i land. Ett bra avslut på min lediga dag som jag lyckligtvis slapp spendera i min säng på hotellrummet.

Ombord serverades exotiska drinkar och tilltugg. Inramningen var högklassig och alla inbjudna gäster såg nöjda ut. Här hade Appelgren trivits

Sebastian, Christian, jag (natruligtvis med en Ericsson flagga och ett glas läsk) och Mats

Vi har tagit oss iland och tar emot E4:an vid kajen. Många människor har tagit sig till marinan för att välkomna besättningen. Stort mediapådrag dessutom

Det globala teamet

I Volvopaviljongen arbetar mitt team, det globala teamet, bestående av åtta svenska produkt specialister. Vi är fyra killar och fyra tjejer (med helt skiljda bakgrunder) som reser jorden runt och arbetar med Volvo Ocean Race 2008-2009.

I kommande inlägg tänkte jag göra en närmare presentation av mina kollegor i teamet. MED GLIMTEN I ÖGAT ska jag försöka ge er läsare lite mer kött på benen kring mina kollegor och ansikten att minnas då jag nämner deras namn i mina blogginlägg.

Först ut är min team leader-kollega Sebastian Törnell. Presentation 1/7:

Namn: Sebastian Törnell

Ålder: 26 år i år

Smeknamn: Krääg McVäst

Krääg…jag menar Sebastian är en västkustkille som gillar livets goda ting. Han har varit Göteborg trogen under alla sina år och har inga större planer på att flytta från Götet efter att Volvo Ocean Race är över. Hans lägenhet, den nyrenoverade i de centrala delarna av stan, ligger endast några stenkast från hans tidigare arbete där han jobbade som bartender. Detta yrke har han nu lämnat men plockar fram sina kunskaper lite då och då när det ska blandas drinkar eller när han sågar serveringspersonalens service då vi är ute och äter. Sebastian har även erfarenheter från bilmässor, främst från USA, då han representerat Volvo Cars som värd.

Sebastian har en förkärlek till allt som innehåller socker, gärna enorma mängder. Till frukost stoppar han gärna i sig ljust bröd med marmelad och spär på med en kanna varm choklad. Under dagarna frossar han gärna i sig kakor (Oreos) fyllda med choklad och gärna en och annan gottebit. Han har kommit förbi förnekelsestadiet och visar nu för tiden öppet sin kärlek till sockrets värld (då vi gång på gång tidigare upptäckt honom på bar gärning sitta o och frossa gömd någonstans). Lyckligtvis är Sebastian en kille som håller vikten hyfsat väl och får ibland ryck och tränar intensivt några dagar för att undvika viktuppgång och milda sitt samvete. Den före detta handbollsspelaren vet hur man ska träna, men har stora problem med kontinuiteten vilket kan bli hans fall i framtiden.

Herr Törnell är en kanonkille, en glad och trevlig prick som sprider glädje inom teamet. Han och jag fungerar bra tillsammans som team leaders och delar många värderingar om det mesta. Som jag nämnde tidigare kommer vi båda från idrottens värld vilket gör att vi vet hur man bör jobba för att skapa ett bra och framgångsrikt team.

Hmm...

Just nu, kära bloggläsare, är jag så otroligt avundsjuk på mina kollegor Thomas och Christian. De lyckades vinna utlottningen om att få åka till Maracanastadion för eftermiddagens Rio-derby mellan Flamengo och Vasco da Gama. En av de hetaste matcherna i hela fotbollstokiga Brasilien. Två platser stod på spel. Själv annordnade jag lotteriet men lyckades inte fuska tillräckligt nog för att ge mig själv en av platserna. Dåligt! Nu sitter jag här ist med min fikamugg och tittar ut över Marina de Gloria inne från paviljongen. Kände att jag var tvungen att skriva av mig lite... Hoppas och tror visserligen att jag kommer hinna se en match på den världskända fotbollsstadion, men dagens match hade ju natruligtvis varit lite extra kul att få se på plats.

Föresten så fick jag ett textmeddelande från min käre kompis Viktor Fasth i Växjö. Ni vet målvakten i Lakers som oturligt nog varit skadad en längre tid och inte får visa upp sig mellan stolparna i Lakerdoom. Han var förbryllad och mycket besviken att jag inte hört av mig då jag var och hälsade på i Växjö under min vistelse hemma i Sverige. Vad han säkert inte minns var att han lämnade datorn och vår msn-konversation en dag tidigare samma vecka som jag åkte till Småland och svarade inte på min enkla fråga om vi skulle ses när jag kom ner. Usch vilken dålig kompis, tänker du som läsare och sympatiserar samtidigt med mig då jag planerade in annat under mitt Växjstopp. Nä gode herr Fasth, det vore det kul om du nästa gång ville sitta kvar vid datorn under hela vår msn-konversation så vi kan ses i sommar! =)

Till sist vore det kul om ni som läser min blogg ville uppdatera mig om vad som händer hemma i hockeysverige. Jag försöker hålla mig uppdaterad genom att följa diverse hemsidor och rykten på nätet, men det är ju inte samma som att leva i det. Silly season är alltid kul, så lämna gärna en kommentar eller skicka mail om evetuella övergångar eller förlängningar av kontrakt!

Go TAIF & Lakers!

FAN TA THOMAS O CHRISTIAN!

Detta har hänt

Nu har jag befunnit mig i Rio de Janeiro i fem dagar och igår hade vi öppning av Race village här i Marina de Gloria. Tillströmningen med folk har hittills varit sparsam, men förväntas tillta då båtarna kommit in i hamn. Förra gången racet besökte Rio de Janiero (2006) kom totalt 180.000 besökare så förväntningarna är höga.

Ericsson 3, med skandinavisk besättning, har gjort en imponerande segling hittills och leder välförtjänt, idag 12 timmar före tvåan Ericsson 4. Skepparen ombord på E4, brasilianaren Torben Grael, är väldigt populär och lite av en kändis här i Brasilien. Han förvänas tas emot av en hel del människor under onsdagen (om de håller samma fart som nu).

Här kommer ett litet bildkollage över dagarna som varit...

Utsikt från hotellrummet. Längst bort i bild ligger Copacabana. Endast gångavstånd. Nedanför hotellet går en stor motorled som tar oss till Race village inom 10-15 minuter.

Lugnet före stormen... Race village är redo att öppna. Bilden tagen i fredags från entrén av Volvo paviljongen. Blå mattor, växtlighet och trevlig inramning av Experience centre.

En av de många bakgatorna i närheten av hotellet. Här kan man köpa allt möjligt längs vägen

VEMUK - organisationen som leder och organiserar segeltävlingen Volvo Ocean Race. Mestadels människor från Southampton, England. Ett trevligt gäng som vi har nära kontakt med. Här posar de inför ett gruppfoto från balkongen av vår paviljong

Corcovado

Sovmorgon till kl 9. Upp o hoppa. Drar undan gardinerna och tittar ut genom hotellfönstret. Högt upp från åttonde våningen ser jag hur himlen är klarblå och solen lyser för fulla muggar. Nere på den stora gatan är trafiken i full gång. På förmiddagarna leds trafiken i alla filer mot centrum, men trots det är trafikköerna påtagliga.

Jag ger mig ner till frukosten med både pengar, solkräm, keps, kamera och glatt humör. Vi ska ge oss av till Kristusstatyn (Corcovado), som ståtligt ser ut över hela Rio de Janeiro. Nästan hela teamet är samlade i frukostmatsalen och en halvtimme senare sitter vi i de snygga Volvobilarna på väg genom den täta trafiken, bland bilar, lastbilar bussar och motorcyklar som glider fram mellan filerna.

En Volvo C30 var en av bilarna som stod parkerade utanför hotellet och väntade på oss

Framme vid berget hoppar vi ur bilarna och går mot den lilla tågstation där bergståget upp till statyn startar. Vi köper biljetter (ca 150 kr tur och retur), en glass och lite vatten i väntan på att vårt tåg ska komma till perrongen. Kl 11.20 står det på våra biljetter och exakt vid den tidpunkten börjar tåget rulla, sakta men säkert uppför den branta sluttningen. Genom tät skog tuffade vi på i sakta fart med vissa stop för att mötande tåg skulle kunna ta sig nerför berget.

Biljettförsäljningen gick smidigt. Fick tag i de sista biljetterna för 11.20-tåget och slapp vänta allt för länge på att komma upp till toppen

Glada som spelemän satte vi oss på taget och log inför kameran

Väl uppe uppenbarade sig den stora Kristusstatyn. Som en vakande gestalt står Kristus och håller ett öga över stadens befolkning och det är en mäktig känsla att vara så nära det monument som man så många gånger sett på tv. En symbol för Rio de Janeiro. Utsikten var för övrigt helt fantastisk och det gick att se ut 360 grader över staden och landskapet. En grym dag att minnas.

Kristusstatyn - 35 meter hög och 24 meter från hand till hand

Rio de Janeiro - slående utsikt. Atlanten i bakgrunden

Maracanâstadion - en av världens största fotbollsarenor. Dit ska vi och kolla på Flamingo när de spelar en av sina kommande hemmamatcher. Folkfest!

Copacabanastranden till höger på fotot. Där ligger även vårt hotell.

Ett mötande tåg på vägen (rälsen) ner från Kristusstatyn. Längre fram sluttar det ordentligt!

Innan solen gick ner tog jag och Thomas på oss motioneringsshortsen och gav oss ner till Copacabana för dagens aktivitet. Det blev en långpromenad längs hela Copacabana och tillbaka, längs havet och vågorna i dryga timmen. Därefter avslutade vi med armhävningar i sanden och på vägen hem kände vi oss som äkta brasilianska strandatleter. Nästa gång ska jag ta med mig kameran så jag kan dokumentera att jag faktiskt börjat röra på mig på allvar!

Rio de Janeiro

Efter två dagar i Brasilien kan jag inte annat än att njuta! Livet här är fantastiskt. Vårt boende är beläget endast ett par hundra meter från Altanten, närmare bestämt jämte den världkäna strandenCobacabana. Race village är också beläget på en mycket fin plats 10 minuters avstånd från vårat hotell. Marinan där vi kommer att jobba tillhör ett område där mycket människor strosar omkring och kommer med all säkerhet bli välbesökt.

För att beskriva de två dagar som varit kommer här en kort tillbakablick...

Jag och Christian landade runt sjutiden på morgonen, lokal tid, efter en dryg 11 timmars flygresa. Vädret var fint och värmen behaglig. Längtan efter att byta ut mina jeans mot shorsten i resväskan var total då vi blev mottagna av vår chaufför utanför flygplatsen. Resan till hotellet gick ganska sakta genom långa bilköer med gav oss samtidigt utrymme till att se mycket av Rios utkant. Kåkstäder och mindre trevliga områden låg relativt nära motorvägen och det gick att se hur människor har det i dessa områden.

Våra chaufförer tar hand om bilarna som om de vore deras egna ögonstenar. De är grymt proffsiga och trevliga i sitt bemötande.

Resten av dagen gick till att checka in på hotellrummet, packa upp och naturligtvis byta om till sommarkläder. Jag tog mig ner till strande och njöt av tillvaron i några timmar innan solen gick ner. Termometern visade 30 grader då solen var framme och kontrasten mot kalla Sverige var total. Lite smått sliten gick jag och la mig runt 22.00-tiden och somnade innan jag han lägga huvudet på kudden.

Idag åkte hela teamet (förutom Sebastian som är hemma i Sverige och är sjuk) till Race village. Där bekantade vi oss med marinan och de lokal kollegorna som kommer att vara till vår hjälp under vistelsen här i Brasilien. Vi hade även vår lokala utbildning under dagen och kom att bekanta oss med allt från produkter här i landet till korrekta bemötanden av befolkningen.

Ett foto från dagens utbildningslokal. Här presenterars Volvo Group Brazil under en kortare föreläsning.

Efter en lång arbetsdag tog jag och Thomas på oss våra shorts och begav oss ner till standen. Väl där tog vi en löptur i sanden och njöt av tillvaron. I den 25-gradiga kvällsluften joggade vi i lagom tempo mellan fullbelagda beachvolley- och stranfotbollsplaner, andra motionerade männsiskor och turister som begett sig ner till havet för en kvällspromenad. Nu är jag åter på mitt hotellrum i färd med att avsluta blogginlägget och sedan krypa ner i sängen. Imorgon är det åter en arbetsdag och på fredag öppnar vi upp Race village här i Brasilien.

Paris

Klockan är snart nio söndag kväll. Jag och Christian har spenderat några timmar utanför gate E41 där planet till Rio snart står och väntar. Vi landade i Paris runt 18-tiden, utan vår kollega Sebastian. Sebastian ringde en kort stund innan vi skulle ta oss ut till Landvetter och meddelade att han inte mådde bra alls! Hans flickvän Lisa fick köra honom till sjukhuset där en läkare skulle undersöka hans smärtor i magen. Vi har inte hört något sedan vi lämnade Sverige, men hoppas inget allvarligt inträffat vår käre Seb och att han kommer ner till Brasilien så snart som möjligt.

I väntan här på flygplatsen har jag knepat ihop en kort individuell presentation av alla mina kollegor i mitt team. Den kommer jag presentera inom kort framtid, en efter en när tillfälle ges.

Min kollega Christian lutar sig tillbaka bakom min dataskärm.

Framför oss har jag och Christian mer än 11 timmars flyg. Jag har laddat upp med ett inköp av den sista boken i trilogin av Stieg Larsson (Luftslott som sprängdes) och laddat upp min iPod med den nyligen utkomna filmen Fredagen den 13:e samt en rad Simpsonavsnitt som jag kommer njuta av under resan. Hoppas även jag kommer sova ett antal timmar, vilket jag brukar ha lätt för att göra.

Air France-planet görs iordning för oss passagerare

Troligtvis är detta bogginlägg publicerat då jag redan kommit fram till Brasilien, då jag inte hinner med det nu innan vi ska om bord planet. Hur som helst känns det bra att bloggen nu är igång igen. Här kommer skrivas så det ryker!

Snart dax igen

Om några dagar är det så dags igen. Efter nästan en månads ledighet hemma i Sverige bär det på söndag av till Landvetter för flyg till Rio de Janeiro, Brasilien. Det är med stor förväntan jag reser till landet som är ett av mina drömmars resmål här i världen. Självklart är jag medveten om att det kommer bli många dagar med hårt arbete, men jag vet även att det kommer komma tillfällen för ledighet på stränderna och chans till utforskande av "januaris flod". Jag längtar redan...

Med dessa ord smygstartar jag upp bloggen igen och hoppas att du som läsare hänger med på de sista tre och en halv månader av mitt äventyr inom Volvo Ocean Race 2008-2009.