Lägesrapport

Under Volvo Ocean Race sjunde ben hit till Galway var tätstriden jämn och spännande ända från starten i Boston. Ledarbåt och placeringar ändrades konstant beroende på vägval och väderförhållanden. Det var inte många båtar som inte befann sig inom top tre placering vid något tillfälle under benet. Dessvärre halkade Ericsson 3 långt efter tätklungan redan efter några dagar, då man oturligt nog kolliderade med vad man tror var en val. Skadorna på båten blev för stora för att man skulle kunna ha något med tätstriden att göra. Puma ådrog sig också skador på sin båt, vilka visade sig vara större än man från början trott. Då man hissade upp båten på land upptäckte man väldigt stora skador på rodret. Dessa två båtar kommer kräva tid att reparera innan helgens In-port race går av stapeln. De andra båtarna verkar enligt rapporter vara redo för kommande kortbanerace efter enkla justeringar och underhåll.

Vo70-båtarna ligger på land i Race village och justeras inför helgens In-port race

Pumabåten repareras för tillfället och måste vara i vattnet innan fredagens In-portträning

Härlig inramning

Till skillnad från övriga stop hittills inom Volvo Ocean Race (undantag från Alicante, Spanien) har precis hela Galway och stora delar av Irland blommat ut till ett enda stort Volvo Ocean Race firande. Galway är, som jag tidigare skrivit, en stad på ca 50.000 invånare med ett trevligt centrum bestående av gågator, små affärer, pubar, restauranger och många gatuförsäljare. Till detta hör att alla i stan marknadsför racet och båten Green Dragon över allt annat. I sina hem, i skyltfönster, i reklamkampanjer, på bussar, i radio och på tv syns Volvo Ocean Race loggor eller målade gröna drakar. Alla står bakom racet och denna folkfest! Människor går runt stolta iförda Green Dragon kläder eller andra attiraljer på gatorna och glädjs åt att detta världsevent är på plats.

Samtidigt smittas man av det irländska lugnet, farmför allt den avslappnade stil som är typiskt för västkusten. Det gemytliga som staden utstrålar med sina små stenhus och mysiga byggnader, samt den trivsamma stämningen gör att småstadskänslan infinner sig då man vandrar runt i stadsdelarna kring Race village och bargatorna. För att enklare beskriva denna harmoni kommer här ett bildkollage från Galway och Race village…

Gågatorna är fulla med folk. Lugn rytm och ett behagligt folkmyller

Att njuta av en öl i kvällssolen tillhör vardagen på Irland. Så här kan det se ut en skön kväll i Race village

Många båtar, stora som små, har lagt till inne i hamnen under festivalen

De flesta utnyttjar läget på bästa möjliga sätt

Till och med polisen stannar upp och nyfiken kollar in VO70-båtarna

Race village har mycket att erbjuda här i Galway - både för stora som små

Skolprogram annordnas under veckodagarna. Naturligtvis behövs en fikastund ute i det gröna

Längs gatorna nere vid Race village kan man även njuta av solen och en kall Guinness på en av de lokala pubarna

Öppningsdag och välkomnande

Race village här i Galway öppnade igår lördag förmiddag. Då vi vaknade på morgonen stod regnet som spön i backen. Tummarna hölls för att ovädret skulle dra bort efter frukost, men så blev inte fallet. Det blev jacka och paraply ner till området. Så här såg det ut innan vi öppnade upp portarna för allmänheten…

Produktdecket innan vi öppnade upp race village. Regn, regn och åter regn
Erik och Craig hade dock kul i vattenpölarna

Sen, som en blixt från klarblå himmel, blåste de mörka molnen bort från himlen över Galway och en helt fantastiskt fin dag uppenbarade sig. Människor vällde in i Race village och arbetsdagen blev ett enda långt glädjerus. Som jag skrivit i tidigare inlägg har vi tyvärr inte någon Volvopaviljong här på Irland, men ett imponerande fint produktdäck. Just detta produktdäcket var välbesökt från det att vädret vände tills det att mitt arbetsskift slutade kl. 17.00.

Till slut kom solen och folkmassorna började trilla in i festivalområdet

Sebastian demonstrerar nya Volvo XC60:n för några nyfikna irländare

Med raska steg gick mitt arbetsteam för dagen hem till hotellet för att svida om. Jag och Christina gick åter ner till området och njuta av stämningen. Vi hittade ett bord i solen, köpte varsin öl och gottade oss, tillbakalutande på stolarna och självklart iförda solglasögon. Innanför glasväggarna pågick en landskamp i rugby mellan Irland och Skottland, och det var bra stämning på tv-tittarna!

Behind the white fence

Efter ölen strosade vi ut till hamnområdet, längs mat- och försäljningsstånd för att tillslut stanna och köpa en äkta tysk BBQ-korv. Mätta och belåtna drog vi oss sedan sakta mot hotellet och summerade öppningsdagen som lyckad här i Galway.

Christina väntar otåligt på sin äkta tyska korv i bröd

Under natten till idag (söndag) kom alla (!) båtar in till hamnen i Galway. Ericsson 4 segrade före Puma och på tredje plats Green Dragon, som gjorde sitt bästa ben hittills under racet. Det skiljde inte mer än ett fåtal timmar mellan första och den sjunde och sista båten över mållinjen, vilket än en gång understryker hur jämna dessa båtar kan vara. Själv låg jag och sov då båtarna kom in till Galway och har därför tyvärr inga bilder från mottagandet. Rykten säger dock att irlandarna slagit på stort och ställt till med en imponerande välkomstmottagande under de tidiga morgontimmarna. Inte minst för sin egna båt, irländarnas stolthet - Green Dragon.

Teampresentation 7/7

Sista teammedlem ut i min lilla presentationsserie är...

Namn: Christina Fransson

Ålder: 27 år i år

Smeknamn: Frasse-Fräs a.k.a Bääävern

Göteborgstjejen Christina Fransson är ämnet Prins Philip inte kan sluta prata om. Hon guidade vår svenska prins i vår Volvopaviljong i Spanien på bästa möjliga sätt och ska ha imponerat stort på ”motorprinsen” (inte för inte som prinsen gått och blivit singel). Själv pratar hon inte så mycket om det hela, men tungor säger att hon har en affisch med prinsen hängandes ovanför sin säng i de hotellrum vi bor på. Christina har järnkoll på hur mycket hon väger i 70km/timmen och är (nästan) en lika flitig bloggare som jag (http://www.kickigoesworldwide.com/)

Den före detta handbollstjejen drabbades lite av ”Sebbesyndromet” i början av racet . Hon (tillsammans med kollegan Thomas) sprang flitigt några mornar innan jobbet, men tappade olyckligtvis all hunger till träning. Själv förklarar hon syndromet med att hon kommer att komma igång igen, trots att det gått flera månader sedan hon tränade hårt. Frågan vi alla ställer oss nu är om hon någonsin kommer sätta på sig ett par löpskor igen.

Christina ställer alltid upp på allt och alla. Hon har nära, väldigt nära till ett skratt och är samtidigt en bra lyssnare. En bra teamspelare som smälter in bra i vårat goa arbetsgäng!

En liten bit av Irland

Dag två här i Irland. Jag, Sebastian och Christian hoppade in i en hyrbil tidigt på tisdag morgon. Målet var att ge sig ut på den irländska lansbygden och längs de vackra kusterna för att få se mer av den gröna ön. Till att börja med var vägarna breda och fina då vi lämnade galway, för att lite senare omvandlas till krokiga och smala vägar. Hasighetsskyltarna visade 100 km/h, men inte ens en rallyförare av världsklass skulle kunna hålla 80 km/h på vissa av sträckorna. Dock var miljön, naturen och de små byarna längs vägen magiska och precis som jag föreställt mig (efter att i mina ungdomsår sett något eller några av avsnitten från den klassiska tv-serien "Hem till gården").

Under resans gång stannade vi till ett par gånger för att njua av och fotografera miljön. Resultatet kommer här...

Det finns många fyrar och mängder av vackra stenmurar på Irland

Sebastian fotar de enorma klipporna

Jag och Sebastian njuter av vyerna

Irland - den gröna ön

Mer underbara vyer

Vi hade kunnat ta oss ända ut till udden, men det hade tagit oss timmar!

Idag har vi haft lokal utbildning tillsammans med Volvo Irland. Det produktdäck vi ska använda oss av här i Galway är utrustat med fem bilar, en buss, en lastbil och två maskiner från Construction Equipment. Dessvärre har finanskrisen medfört att vi inte kommer ha någon stor och fin Volvopaviljong, vilket är trist då irländarna satsat mycket på vårt Race Village och Volvo Ocean Race. Marknadsföringn är enorm här i Galway och hela staden ställer upp inför stoppet i tävlingen. Det märks att befolkningen vill sätta staden, hela landet på världskartan!

Reklar och försäljningskampanjer finns i vart och varannat skyltfönster i centrala Galway

Visst känner vi oss välkomna!

Imorgon skulle Race village ha öppnat, men båtarna förväntas inte komma in till Galway förrän på lördag natt eller under söndag. Detta ha medfört att vi får ytterligare två sköna dagars ledighet innan vi öppnar upp Race village för allmänheten på lördag. Jag har inte planerat torsdagen eller fredagen ännu, men något kul ska det allt kunna bli.

Galway, Irland

Tidigt i morse, 05.00 lokal tid, landade Aer Lingus med åtta produkt specialister från Volvo på flygplatsen i Dublin. Jag och mitt team hade flugit en behaglig resa från Boston kl 18.00 söndag eftermiddag för att dryga fem och en halv timma senare landa på Irländsk mark. Det hade regnat hela natten i Dublin och jag stod i valet och kvalet att spendera dagen i huvudstaden eller ta bussen direkt till Galway. Såsmåning om beslutade jag mig för det senare alternativet och klev tillsammans med Josefin, Joanna, Thomas och Katrin på direktbussen till västkusten. En tre timmars bussfärd på den Irländska landbygden blev föremålet för förmiddagens lugna aktivitet och under tiden vi färdades på motorvägar och mindre, krokiga landsvägar trängde solen igenom molntäcket.

Katrin imponeras av skvallertidningarna medan Joanna ser fundersam ut i sätet bakom

Dublin från bussfönstret. Mycket vatten och fint längs vägen ut ur huvudstaden. Det fina vädret bryter igenom

Väl framme tog vi en pormenad med våra resväskor genom de centrala delarna av Galway, från busstationen till vårt hotell. Vi checkade in, även om vi inte fick tillgång till våra rum förrän senare, lämnade vårt bagage på hotellet och gick ut i folkvimlet för att se oss om och ta en bit mat. För att vara en måndag strosade förvånansvärt många Irländare och turister omkring på gågatorna, fikade på mysiga uteserveringarna och njöt av det soliga vädret. Även om vindarna var relativt kalla räckte det med jeans och en varmare tröja för att känna sig behagligt varm.

Efter måltiden tog jag och Thomas en tur till fots längs kusten, universitetet och den kanal som rinner genom staden. Efter någon timma var vi så åter tillbaka utanför vårt hotell. Lyckligtvis var nu vårt rum färdigstädat och till vårt förfogande. Uppe på rum 334 packad vi upp innehållet i våra resväskor och tog därefter en välbehövlig stödvila. Smått jetlagade somnade vi helt ovaggat och vaknade då larmet på Thomas mobil ljöd. De senaste timmarna har mest gått åt till att göra småsaker här på hotellrummet.

Vacker miljö i centrala Galway

Tidvattnet är lågt nere vid havet

Imorgon har vi vår andra lediga dag innan vi på onsdag börjar vår lokala utbildning. Race village öppnar upp på torsdag och på fredag förväntas båtarna anlända till Irland. Uppskattningsvis förväntas cirka 350.000 människor besöka Galway under stoppet. En stad som normalt har ett invånarantal på 50.000 människor. Dessa veckor kan komma att bli en enda lång folkfest!

Shipping out of Boston

Då var det så dags... I går lördag lämnade tävlingsbåtarna Boston för en dryg veckas segling till Galway, Irland. Benet över Atlanten ses om ett av de mest äventyrsfulla och tuffa av alla ben under detta race. Endast benet mellan Singapore till Kina anses vara tuffare. Livliga vatten, vindar och eventuella isberg kan dyka upp under första delen av sträckan. Senare del förväntas gå riktigt fort då strömmarna från den Golfstömmen för med sig extra fart för segelbåtarna. Inte helt omöjligt att vi får uppleva ett nytt hastighetsvärldsrekord! Det seglarna dock får ha i extra åtanke är försiktighet. Under förra racet 2005-2006 förlorade man både en båt och en besättningsman miste livet under denna sträcka över Atlanten. Så skepparna ombord bär ett stort ansvar för sin besättning och att man inte pressar båtarna för hårt.

För min del innebär starten av benet att stoppet här i Usa är över. Klockan 18.00 igår stängde vi dörrarna till Race village och såg tillbaka på tre mycket bra och välbesökta veckor i Sea Port harbour. Nu återstår inte mer än dryga sex veckor av Volvo Ocean Race och de sista stoppen kommer gå så otroligt fort. Galway förväntas bli ett trevligt stopp på ca två veckor. Därefter väntar intensiva veckor både i Marstrand och Stockholm. Kort efter att midsommar är firat förflyttar vi oss till slut till St. Petersburg för att välkomna och fira vinnaren av Volvo Ocean Race 2008-2009. 29 juni flyger jag sedan hem till Sverige.

Som avslutning på detta blogginlägg, mitt sista på amerikansk mark, kommer jag traditionsenligt visa lite bilder från gårdagen.

Skepparna från tävlingsbåtarna samlades utanför Volvopaviljongen för att ta emot publiken jubel under skippers parade. Bouwe Bekking, Telefonica Blue ser avslappnad ut

Självklart fick skepparna skriva autografer också

Tävlingsbåtarna startade inne i hamnen, tog sig runt en kortbana innan de gav sig ut mot öppet hav. Något dimmigt under eftermiddagen

Kort efter stängning började rivkillarna plocka ner inredningen på ovanvåningen av Volvopaviljongen

Dream Team - gruppfoto och sen skålade vi med champange som min käre mor, far och bror gav mig i födelsedagspresent 7 maj. Bättre tillfälle att dricka skumpan fanns inte

Kvällen avslutades med middag på LTK (ett stenkast från hotellet) och några glas till maten